Sida:Wärend och Wirdarne del 2.djvu/24

Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
15
§ 129. Trolldom. Vindskeplighet. Trollskott.

»trollkäringen, som upphemtar säd». Kastar man stål emot, så blir hon straxt synlig, och kan då så råka sig, att hon är hemma i samma by.

I Gestrikland och Helsingland säger man om väder-hvirfveln, att »det är en trollqvinna». Kastar man stål öfver, så får man se henne.

I Herjedalen heter det om värvindan, att »trollkäringa ä ute och resa». Kastar man stål i, så vända de hem igen.

I Ångermanland heter väder-hvirfveln Trollkäring-blåst, och man säger derom, att »det är trollkäringarna, som dansa», eller »som flytta från ett ställe till ett annat».

I Jemtland heter hvirfveln Trollkäring-vinda. Kastar man stål emot, så får man se troll-käringen.

Det mythiska föreställningssättet om stormarnes, blåstens och väder-hvirfvelns uppkomst ifrån Haf-frun, Skog-snufvan och andra onda naturvättar, hvilka i qvinno-skepnad fara omkring i luften, med hängande hår och de långa brösten uppslängda öfver axlarne, blir på detta sätt i alla delar af vårt land öfverfördt på det fiendtliga trollfolket, och senare, på de onda qvinnor, som i yngre tid vidhöllo detta folks magiska bruk. Redan den mythiska halten i denna vidt utbredda öfvertro häntyder på dess uppkomst i en aflägsen odlings-epok, och sådana drag, som att man slår eld öfver sädes-skäppan, hafva tydligen sin rot i den forntida eldkulten. Trollens fruktan för stål härrör ock tydligen från en tid, då urfolket ännu saknade denna metall. Emedlertid kan hela föreställnings-sättet spåras, såsom allmän folktro, icke blott in i medeltiden, utan ända fram till