dem i förvar. Vid offringen efter vigseln framträdde brudgummen likaledes till altaret, med stafven i hand; men med hatten under armen. Äfven de långa med krus-flor klädda stafvar, som ännu föras i likfärden vid stora begrafningar, hafva efter all anledning ifrån början varit spjut, likasom ock stången, fordom brukad vid s. k. stångfällning, när man efter gammalt wärendskt bruk tingfästade köpet af hemman. De gammaldags bond-käpparne äro derföre ännu ofta ansenligt långa, och brukas än i dag i vissa delar af Westbo till en längd af 41⁄2 fot och deröfver.
Ifrån spjutet, som i äldre tid äfven brukades för att dermed skjuta åt fienden, öfvergick man i tidernas längd till andra lättare skjut-vapen. Vi hafva således redan tillförene (§ 7) talat om bågen och pilarne, hvarmed Ubbe Finnson, enligt den skånska sägnen, bannade jätten i Stompe-kull. Ännu under medeltiden var detta enkla skjut-redskap brukligt i Småland. I den gamla kämpa-visan om Palle Boson, som red ifrån Småland ned till Lund och der bortröfvade en förnäm jungfru, när hon for i messan, heter det således:
Det var Palle Boson,
han tog sin båge och spände,
så sköt han danska konungen,
så stålet i hjertat vände.[1]
I en gammal relation, åberopad af Rudbeck, förekommer om Asa kämpar, att de ännu på 1500-talet »hade stål-bågar, som fyra till sex man ej förmådde
- ↑ A. I. Arwidsson, Sv. Fornsånger I. N:o 30, b.
