Sida:Wärend och Wirdarne del 2.djvu/242

Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
233
§ 169. Vapen.

spänna». Om en ibland dem, vid namn Måns Bet, heter det ock, att han var »en arg skytt med stål-båga». I stället för den enkla bågen eller stål-bågen, brukade man dock redan tidigt äfven en mera sammansatt skjut-redskap. Denna var arborstet, i domböckerna ännu omtaladt med arborste-sula och trycke-nyckel. Den korta, spetsiga arborst-pilen heter i domböckerna tippe-kolf. År 1609, vid tinget i Skafta i Sunnerbo härad, tilltalades Peder Trulsson i Ulfvaryd, derföre, att han sextio år förut skjutit Päder Stång i armen med en tippe-kolf. Oden, såsom en nattlig jägare (§ 49), uppträder ock än i dag i Wärends-sägnen med ett arborst på ryggen.

Öfvergången ifrån arborstet till bössan, eller eld-geväret, infaller för Wärend vid midten och i senare hälften af 1500-talet. Konung Gustaf I utgaf ännu stadgar mot seden att bära arborst till ting, gästabud, köpstad och kyrka; men under Dacke-fejden omtalas redan haken eller lunt-bössan. I början af 1600-talet var lunt-låset allmänneligen utbytt emot ett flint-lås af enklaste anordning, med utvändigt liggande slag-fjäder samt hane och stål. Ett sådant eld-vapen heter i domböckerna bössa, Smålands-bössa, Gydings-bössa, och blir i landets sägner omtaladt under namn af Snapphana-bössa. Bössor af detta slag förfärdigades på den tiden allmänt i vår gräns-bygd, så väl på småländska, som på skånska sidan (jfr. § 150). De utmärkte sig förnämligast genom sjelfva antändnings-sättet, hvadan ock gränse-fribytarne sjelfva, ännu under kon. Carl XI:s danska krig, allmänt fingo namn af snapphanar. Bösse-pipan, som laddades med ett fint bly-lod, var