Ett kortare eld-vapen af samma slag blir i domböckerna någon gång omtaladt under namn af bältes-bössa. Bältes-bössan bars, såsom sjelfva namnet antyder, vid bältet eller gördeln.
Skjut-vapnen, såsom lika användbara för jagten och kriget, voro i det småländska höglandet af ålder mycket älskade. Snapphana-bössan blir derföre otaliga gånger omtalad i landets sägner, och spelade en stor role i de förödande skogs-krig, som af Wärends-bönderna fördes emot danskarne vid dessas senare infall i landet. Likaledes blir hon omtalad på nästan hvarje blad i de gamla domböckerna. Wärends-bonden, serdeles nere vid gränsen, gick således icke gerna utan bössa, när han aflägsnade sig ifrån hemmet, och på färda-vägar förde han sin bössa vid sadelen. Om en bonde i Kalfsvik, vid namn Erik i Baljaryd, anmärkes uttryckligen i Kinnevalds dombok för d. 1 Dec. 1614, att »han alltid bär bössa, både till kyrka och eljest hemma i skogen». Urshults-bönderna togo likaledes sina bössor med till kyrkan, ännu så sent som i konung Carl XII:s tid. I de gamla wärendska slagsmålen finna vi dock bössan jemförelsevis mera sällan använd för att resa skott; utan gemenligen öfrades (ɔ: lyftes) hon till slag eller bars till värn emot yxan eller svärdet.
Bland de under medeltiden brukliga försvars-vapnen ihågkommer Wärends-målet ännu hjelmen och hård-handskarne (ɔ: jern-handskarne). Albo härads dombok för år 1620 omtalar en man, vid namn Truid skölde-smed, som omkring år 1560 köpt gården Siggeboda, nu Hult, i Blädinge socken. Sköldar
