kaste-yxan eller bältes-bössan och knifven vid bältet, heter detta i de gamla domböckerna, att de kommo med sina värjor, med fulla värjor.
Slutligen må anmärkas, att vapen (hvartill äfven hörde häst och ridtyg) och krigs-byte, enligt gammal wärendsk lagsed, räknades för mannens personliga tillhörighet, och således icke ingingo i det gemensamma bohaget vid arfskifte efter hustrun. Vi finna detta rätts-bruk iakttaget ännu under Gustaf Adolfs regering. Kinnevalds härads dombok för d. 7 Dec. 1623 omtalar således, huru i Frössie-hult hölls byte (ɔ: arfskifte) efter Nils Håkanssons hustru, Ingeborg Hermans dotter, genom tillkallade fem dannemän. Dessa vittnade, att Nils »med en god vilja uppläste hus och dörrar och lät bytesmännen utbära allt hvad de funno i bohaget, undantagandes sin säng, som honom efter lagen borde, häst, sadel och vapen, såsom ock en skifveduk, som han i Danmarks-fejden fick i fribyte». Vid ett annat byte, i Uppvidinge härad år 1624, förekommer, att bonden »sände ifrån sig hästen, men behöll sadel, hyende och betsel». Äfven må här anmärkas en uråldrig folksed ifrån Sunnerbo, som tydligen har sin rot i våra förfäders hedniska eld-dyrkan. Det hörde nemligen till gammal sed i denna del af landet, att när den ene grannen, väpnad, men i fredligt ärende, besökte den andre i hans stofva, satte han ifrån sig sina vapen i eld-staden. Tydligen var meningen med detta bruk, att vapnen skulle genom elden bli helgade och skyddas emot onda tydor och annan ond inflytelse. Således när Gudmund Ingemarsson, år 1610,
