våra dagar. Gamla Westgöta-lagen talar således om qvinnor, som vid dagjemnings-tiden rida (genom luften) i trolls hamn, med upplöst hår och upplöst gördel (jfr § 26). Våra tings-handlingar (§ 110), såsom ock den ännu lefvande folktron, veta likaledes att berätta om onda qvinnor, trollbackor, trollkonor, trollkäringar, påska-käringar,, hvilka i dymmel-veckan fara osynliga genom luften, ridande på kalfvar, grisslor eller ugns-rakor, för att, enligt medeltidens uppfattning af samma hedniska folktro, i Blåkullan hålla gästabud med Satan och hans pukar.
En afvikande form af det gamla trollfolkets vindskeplighet är, när de i sägnen uppträda seglande, roende eller rännande på skidor, under ovanliga yttre omständigheter. I Ångermanland har man således ofta sett trollen vara ute och segla; men de fara då alltid emot vinden. I Södermanlands skärgård har man, en påskadags-morgon, sett trollkäringen, som rodde med ek-stock högt uppe i luften. I Ångermanland omtalas ock, huru man sett trollen ränna på skidor; men likaledes alltid emot vinden. En fiskare mötte en gång ett troll, som rände på skid-ben långt ute på öppna hafvet. »I dag skall jag stå brudgumme på Rödön», sade trollet, som det rände förbi. Men fiskaren vände straxt emot land, och väl var det; för der blef en hiskelig storm efter.
Ibland trollfolkets onda magiska konster och den mångahanda trolldom, som af dem öfvades, äro för öfrigt karakteristiska deras förmåga att skifta hamn, i likhet med natur-vättarne, samt de slag af förgerning, hvarigenom de troddes dels kunna förhamma
