I stället för den fullständiga brudna-serken brukades i hvardags-lag äfven ett enklare lintyg, hvaröfver man då på helgedagarne drog en kort skjorta af köpstads-lärft eller giellerduk, som i landets mål får namn af upplöt eller öfverdel. Upplöten, som blott räckte nedom gördeln, gjordes i Stenbrohults socken (år 1741) med vida ärmar; men i Urshults socken (1749) tätt åtsittande intill armen, glänsande genom gnidning med en glas-sten ((gnide-sten); framför händerna och i alla rynkor prunkande af mycken sömnads-konst. I Wierstads socken brukades ännu vid samma tid (1749) en upplöt, som af gammalt hade ärmarne »tvärtföre fållade», utsirade med konstig söm och stickning, der de häftades vid bröst-stommen, och likaledes vid arme-linningen stickade »nästan som spetsar». Hela upplöten var glänsande och hvit gniden med en gnide-sten, och sjelfva bröst-stommen, som gick framtill öppen, var stickad på kanterna och försedd med en kraga, som var tre till fyra tvärfinger bred och som stod omkring halsen, artigt utstickad.
Öfver serken bar man ett skört eller en kjortel, som hängde på höfterna och brukades af mångfaldigt olika tyg eller ämne. Domböckerna omtala således skinn-kjortlar, len-kjortlar af hemma-gjordt läruft, vallmans-kjortlar och klädes-kjortlar. De senare få efter tygets beskaffenhet olika namn, såsom Sundesk-kjortlar, Leisk-kjortlar, blå Görlesk-kjortlar, blå Giötnisk-kjortlar och röda, bruna, gröna Engelsk-kjortlar. År 1749 brukades af flickorna i Urshults socken en kjortel af rödt kläde, skarlakan eller kallmink, nederst vid
