skarlakan eller kallmink. I Wislanda socken brukades en tröja af blått eller hvitt vallman, framtill med en stor bröst-lapp eller smäck, kantad med röda eller blå band, och baktill med skörten, fodrade med skarlakan.
Framför upplöta-kjorteln bars af de äldre qvinnorna i Urshults socken ett s. k. förkläde, så kort, att den på kjorteln sydda sammets-bårdan väl måtte synas. I Wierstads och Wislanda socknar brukades äfven af flickorna ett smalt förkläde, merändels af blått rask, nedtill stämdt med en bred bårda, praktfullt utsydd med silke eller silfver-galoner.
Om midjan band man en gördel, bälte, eller skärp, som i Wärend af ålder fått namn af fält-tecken och enligt gammal sägen blifvit qvinnorna gifvet till en heders-prydnad, för den tapperhet som Blända och hennes sköldmör visat emot dansken, i Bråvalla-kriget. Denna karakteristiska del af den gamla qvinno-drägten förekom, på olika tid och i olika socknar, af mångfaldigt olika beskaffenhet. Domböckerna ifrån början af 1600-talet omtala således röda eller svarta listor af vallman, reggarn eller kläde, bälten af korteks- eller kartekes-band, af silke-lad, af korle-band (ɔ: korall-band), gördlar sömmade med silke och floelds-bälten eller qvinno-gördlar af silkes-sammet. I gördeln bars då förmodligen hängande den qvinno-pung, som någon gång äfven blir i domböckerna omtalad. På Rudbecks tid brukade man i Skatelöfs socken fälttecken af en bred röd lista, med gröna skruf-snören i kanterna omstämd. I Stenbrohults socken, år 1741, var fälttecknet en röd lista, knuten och nedhängande på högra sidan
