en hafvande qvinna går med blottadt hufvud, så får barnet skerfvan. Domböckerna omtala flerestädes röda qvinno-lufvor, röda qvinno-mössor. Öfver lufvan satte de äldre qvinnorna ett hufvud-kläde, antingen af »hemgjordt läruft» eller af köpstads-läruft och Hollands-lärft. Detta hufvud-kläde fick i åtskilliga Wärends-socknar namn af klut, och hölls glänsande genom gnidning med gnid-sten. I Stenbrohults socken hopknöts kluten i nacken. I Wierstads socken buro hustrurna på hufvudet en liten rund, flat lufva, stickad af hvitt ull-garn, till skapnad som en liten skål med flat botten, hvilken allenast täckte tippningen bak i nacken. Lufvan och hela hufvudet täcktes sedermera med en hvit gniden och glänsande linde-klut, som var lagd dubbel och knuten i nacken. När bond-qvinnorna kommo ridande till kyrkan i sina tvär-sadlar, hade de ytterligare hängande öfver hufvudet en s. k. hylka, eller ett fyrkantigt hvitt arme-kläde af linne, stickadt i kanterna och besynnerligen i hörnen. »Detta kläde häftades med begge framhörnen under hakan, sedan det gått öfver hufvudet så långt fram, att det räckte in emot näsan; men de begge andra bakhörnen nedhängde löst på ryggen». De togo detta af sig när de kommo fram. Hylkan liknade således de dok, som buros af Roms matronor och som ännu bibehålla sig i qvinno-drägten på spanska gränsen. Om vintern utbyttes hylkan emot en mössa, fodrad med räfskinn, och med snibbar som hängde ned på skuldrorna.
Öfver hela drägten bars slutligen en kåpa, på 1600-talet ofta af Leisk eller Engelsk och uppgående
