nemligen burit Gobonda-stenar, Gofar-stenar (§ 54) eller Gommona-stenar (§ 64), Elf-stenar, Neck-stenar (§ 64) och Mare-stenar (§ 90), såsom skydds-medel emot trolldom af onda natur-vättar. Hit hörer äfven det ännu lefvande folkbruket, att barn och gifta qvinnor icke må gå med bar hals eller bar hjessa, hvadan de ock i alla våra gamla folkdrägter uppträda med lufva eller mössa på hufvudet och band eller kedja om halsen. I Wärend fäster man ännu om småbarnens hals en ullgarns-tråd, uttryckligen såsom skydds-medel emot skerfvan, och unga flickor måtte, ännu för en mans-ålder tillbaka, alltid bära ett s. k. hjertan eller hjertformigt smycke, vanligen af rödt, slipadt glas, hängande i ett smalt band på bröstet. Under medeltiden utbyttes de äldre hedniska amuleterna emot helgedoms-kar (jfr. § 64) och andra smycken af ädel metall eller ädla stenar. Bruket af dessa prydnader, hvilka ifrån äldsta tid buros icke blott af qvinnor utan ock af män, har således sin rot i religiösa föreställningar af den högsta ålder och intager ett långt ifrån ovigtigt rum i vårt slägtes allmänna odlings-historia.
De smycken, hvilka på detta sätt kommo att ifrån medeltiden tillhöra den wärendska qvinno-drägten, brukades allmänneligen af silfver, hvadan de ock ofta bli omtalade under namn af sölfver. Sådana sölfver förekommo af många olika slag; men sammanfattas i domböckerna under den allmänna benämningen fästna-sölfver, bruda-sölfver, eftersom de efter gammal sed alltid ingingo ibland de gåfvor, som vid fästning förärades af fästemannen till fästmön. Vi skola här korteligen redogöra för
