Ett annat beskrifves i domboken sålunda, att det var »förgyldt, med förbygdt verk och förgylda lanor under spängerna». Bältet var således kostbart icke blott genom sitt ämne, utan ock genom sitt stundom utmärkt vackra arbete. Vanligtvis var det sammansatt af ett antal drifna och upphöjda, till formen aflångt fyrkantiga silfver-bucklor. Dessa bucklor, hvilka med lätthet kunde fråntagas och åter insättas, voro af en gifven, sins emellan lika vigt. Så länge silfver-lodet var landets mest gällande värd-öre, blefvo de derföre allmänneligen använda såsom god-värden, vid större utredningar, byten och gårda-köp. Äfven nyttjades de såsom panter, vid försträckning af penningar eller spannmål. Silfverbältet blir derföre i domböckerna ofta omtaladt under namn af pante-bälte.
Silfver-bältena brukades, ännu år 1749, allmänt utanpå tröjorna, både af ogifta och gifta kvinnor i Kinnevalds södra fjerding. I Wierstads socken förekommo de ock vid samma tid; men voro redan mera sällsynta. Vid sjelfva sammanhäftningen å dessa bälten nedhängde ett par små silfver-kedjor, i hvars ändar voro fästade en rund förgyld knapp samt en tandpetare och en öron-slef af silfver. Bälten af detta slag, stundom af ett vackert silfver-arbete, förvarades icke sällan i rika wärendska bondhus ännu för en mans-ålder tillbaka.
Tilläggas bör, att en Wärends-qvinna i full drägt alltid hade sina händer smyckade med ringar. Dessa ringar voro af två olika slag och få i Wärends-målet namn antingen af ringar eller af fingane. Ringen var slät eller refflad, såsom han brukas än i dag.
