Wärends-rätten stadgade derföre såsom allmän rätts-sed, att syster egde i löst och fast taga lika arfs-lott med broder; ett drag af aktning för qvinnans rätt, som ända till vår egen tid stått enstaka i vår svenska lag-stiftning. Hustrun stod likväl inom familjen under mannens välde, och kunde i ytterliga fall, enligt gammal hus-rätt, fördrifvas ur huset. Detta skedde genom en symbolisk rätts-handling, som heter att förskjuta, eller, i Wärends gamla domböcker, att göra utskotta-stol. Sådana fall voro dock, ända in på 1600-talet, ytterst sällsporda; kanske äfven derföre, att en förolämpning emot hustrun näppeligen skulle undgått att af hennes slägt blifva hämnad. Vanliga formen, när man och hustru ville skiljas, var således i senare tid, att den ena öfvergaf den andra, för att med en annan vän gå till skogen eller löpa öfver land till Danmark.
Af den hedniska folkseden, att mannen kunde, vid sidan af sin hustru, lagligen hafva en eller flera frillor, förekomma naturligtvis inga exempel under yngre christen tid. En qvarlefva af detta gamla folk-bruk är dock märkbar i den fördragsamhet, hvarmed de wärendska hustrurna ännu i början af 1600-talet uppträdde på tingen, för att bedja för sina män, när dessa voro anklagade för äktenskapsbrott. Vanligen anföres härvid såsom en serskild mildrande omständighet, att hustrun »för skökones umgänge skuld är hvarken slagen eller dragen». De christliga begreppen om äktenskapets helgd voro ock, ännu så sent som i midten af 1500-talet, föga erkända, serdeles af de halfvilda skogsboarne nere vid gamla riks-gränsen, hvadan konung Gustaf I, i
