sitt öppna bref af d. 5 April 1554, klagar, att »de byta och skifta hustrur med hvarannan, lika som man plägar handla med hästar och oskälig kreatur».
Hus-fadrens välde öfver sina barn var i äldsta tid oinskränkt, och språket bevarar ännu spår af det forntids-skick, enligt hvilket det berodde af fadren att upptaga och dymedelst lagligen erkänna sitt barn, när detta af jorde-modren, jorde-gumman, blifvit framburet och nedlagdt på jorden. Blef barnet icke upptaget, så skulle det enligt hedniskt folk-bruk utbäras i skogen. En vanartig son får derföre i Wärends-målet ännu ofta heta en utbörding, och nattramnens hemska läte är, enligt folktron, skriket af någon späd utbörding, som efter döden far omkring i skogen såsom en nattlig gast (§ 117). Likväl förekomma af detta hedna-skick enstaka exempel äfven från en yngre tid, noga öfverensstämmande med hvad derom berättas i våra gamla sagor. Sålunda ransakades på Norvidinge ting, d. 9 Dec. 1631, om en qvinna, som födt barn i skogen, och sedan »lade det under en klippa, svept i hennes förkläde, lade der mossa uppå och satte två små flise-stenar upp med, så att mosset icke skulle bortblåsa». År 1633 förekom i Konga härad, att en qvinna mördade sitt barn »och stobbade i en hål ele-stobba» (ɔ: i en ihålig ale-stubbe). Sjelfva språkformen att stubba sitt barn är här anmärknings-värd, såsom jemväl häntydande på ett forntida hedniskt folk-bruk.
Barnens giftermål bestämdes i äldsta tid närmast af husfadren, såsom rätter giftoman. Dessa
