Sida:Wärend och Wirdarne del 2.djvu/269

Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
260
KAP. VIII. STAM-FÖRFATTNING.

giftermål ingingos mycket tidigt. Brudgummen eller fästemannen får derföre, i 1600-talets domböcker, ännu ofta heta fäste-pilten, och år 1621, d. 18 Okt., anmärker Kinnevalds härads dombok, i fråga om ett äktenskaps-brott, att »hvad belangar dessa fattiga, unga, fallna folken, så äro de mycket barnsliga och unga, och finnes här vid gränsen en stor osed, att de gifta sina barn, så små och unga, att de icke veta eller förstå kunna hvad äktenskapet är, ej heller hvad de Gud Allsmäktig eller hvar andra pligtiga äro. Så att Ingeborg, som några år hafver gift varit, icke ännu är 15 år gammal och Håkon Håkonsson icke öfver 18 år, som förbemäldt är».

Vanliga straffet för ohörsamma barn var, enligt gammal gotisk hus-rätt, att de af hus-fadren drefvos ur huset. Härmed förenades i forntiden alltid arflöshet. Både folk-sed och folk-mål bevara ännu spår af detta bruk, som i Wärend heter att förskjuta, utskjuta, köra bort, stänga dörren för en olydig son eller dotter.

Det gamla patriarkaliska förhållandet emellan husbonda-folk och tjenste-folk uttalar sig i benämningarne matfader, matmoder, hvarmed husbonden och hustrun ännu helsas af husets tjenare. Sjelfva fingo tjenarne namn af hjon, tjenste-hjon. Hjonen voro, till långt fram i medeltiden, förnämligast trälar, och vi återfinna så väl i folkmål, som i lokal-namn, de gamla hithörande benämningarne träl och ambot (ɔ: träl-qvinna, jfr. § 5). Trälarnes lott var dock beklagansvärd, liksom de sjelfva i språket framträda såsom ett sjunket slägte, sannolikt en lemning af