Håkonsson huggen med en yxa öfver tinningarne och örat, så att han derefter icke lefde mer än i halfsjunde vecka. Och på sitt yttersta har han i sitt skriftermål bekännt för presten, att Anders Kråck var hans sannbana eller rätte baneman.
Sedan slagsmålet var öfverståndet, bröderna utkomna och dörrarne igenstängda, kom Anders Kråck åter och ville in i gästabuds-stugan. Då sade Per Håkonsson, som hade fått skada: »Anders, gack din kos! Du har nog skada gjort mig». Anders svarade: »har jag gjort din skada, så skall du, Jon Ingason, löpa hem efter min bössa. Jag skall skjuta ihel Trollemåla käring». Jon Ingason var Kråcks brorsson, och med »Trollemåla käring» mente han Trolla-Pellens fader, Håkon Månsson i Trollemåla. Pojken lopp genast till vägs, för att hemta bössan. I detsamma kom hus-värden ut och sade till Lasse Dampt: »löp, och ropa pojken tillbaka!» Lasse Dampt gjorde så. Då sade Nils i Kallemåla till Jon Ingason: »gack hem! Men bär du hit bössan, så skall du få skam».
Lasse Dampt vinnlade sig nu att få sin broder derifrån, och sade: »kom, vi viljom gå hädan!» Men Anders Kråck ville icke följa honom. Då begärde hus-värden, att presten, Herr Måns i Långasjö, ville gå ut och rådföra dem. Och när Herr Måns förmanade dem, att de skulle fly, eftersom Per Håkonsson hade fått skada och ingenting orkade eller förmådde, svarade Anders Kråck: »gifver oss en kanna öl, så vilje vi gå hädan». Detta skedde så; de fingo öl-kannan, drucko en stund och gingo sedan sin väg, och följdes begge åt till skogen.
