Sida:Wärend och Wirdarne del 2.djvu/279

Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
270
KAP. VIII. STAM-FÖRFATTNING.

Medan de så gingo sakre, kommo de till gäst i Binnereboda. Och om aftonen talades der intet om slagsmålet; men om morgonen var der en qvinna, som kände dem och sade till Måns i Binnereboda: »desse karlarne hafva slagits och töras inte vara hemma». Då sade Måns till dem: »huru är det med Eder, karlar! Hafven J slagits?» Anders Kråck svarade: »nej, ingen till döds. Men jag skref honom litet med min yxa vid kindbenet. Jag har tillförene slagits med den slägten; de skola en gång bli ledse vid mig».

Anders Kråck blef nu af härads-rätten, på tinget i Ryd d. 3 Aug. 1618, känd och dömd för sannbana till Per Håkonssons död i Trollemåla, hvaremot Lasse Dampt blef fridömd för mandöden. Icke desto mindre följde han utan tvekan sin broder till skogen. Här träffa vi begge bröderna tillsammans ännu tre år derefter, eller år 1621, då de kommo gående »med deras fulla värjor» och mötte en bonde i Konga härad, vid namn Sven Erlandsson. Honom tilltalade de först på skämt; sägande: »gif dig!» Sedan sade Anders Kråck: »gör som en danneman och gack af by åt oss; förty min broder hafver kännts mandöden. Derföre beder jag dig, att du går till Håkon i Trollemåla och beder honom gifva oss vänskap. Förty vi hafve så samsat oss, att vi skole antingen båda hafva frid eller båda ofrid». —

Samhällighets-driften, i dess enklaste form såsom familje-känsla, sammanknöt således medlemmarne af ett kynne med oslitliga band, och ställde familjen sjelf såsom en fast enhet gentöfver allt