lust. Då var gamble Simon kommen ur sin koja och var stadd utanför kojo-dörren vid pass nio alnar, och som Bengt sköt, ståendes utmed gärdesgården och vändandes bössan afsides utmed boden, drabbade lodet gamble Simon, så att han oförvarandes kom i misshugg. Då blef Bengt i Krogsaböke förfärad; men gamble Simon frågade hvem honom sköt. Sonen svarade: »det gjorde Bengt i Krogsaböke». I detsamma steg Måns i Almås litet ut ifrån Bengt och sade: »du skall få ett tusen knäflar för min fader du sköt». Bengt bad för sig och sade: »hållt upp! ty jag visste inte deraf;» men straxt sköt Brokin af honom hans arm. Då ropade Simon åter: »O min son! Blef du skjuten med?» Brokin svarade: »nej. Men jag sköt den bäste vän jag hade;» och gaf sig dervid. Simon sade: »hvem var den?» Måns svarade: »det var Bengt i Krogsaböke». Då sade Simon: »Brokin! Jag rädes du hämnades för snart; ty jag blef inte skjuten mer än litet i armen».
I och med samhälls-begreppets utveckling hade man dock, redan långt tillbaka, begynt öfverlåta kynnets urgamla rätt och pligt att taga blods-hämnd, på staten, såsom en högre, alla medborgare omfattande samhälls-enhet. Lagarne, såsom de på 1600-talet blefvo i Wärend tillämpade, bevara derföre tydliga spår af det sätt, hvarpå statens straff-rätt steg för steg utvecklat sig ur familjens enskilda hämnde-rätt. Den dräpnes kynne var således ännu på denna tid rätter måls-egande i alla dråps-saker, och kunde vid tinget lagligen kräfva lif för lif i det fall, att dråparen blifvit fångad å flyende fot
