tron, och sammanhålla dessa drag, med hvad vi ofvan meddelat om den olika slags trolldom, som öfvades af det gammalnordiska trollfolket.
En karakteristisk form af lapperi, likasom af trolldom, är således hvad i våra tingshandlingar heter vindskepelighet, eller den gamla öfvertron, att Lapparne, på samma sätt som trollen, kunna skipa vind och väderlek efter sin vilja. I Helsingland och Jemtland är det derföre ett gammalt ord, att »Troll-Lappen blott behöfver kasta sin handske i luften, så blir det straxt oväder». Och härmed sammanhänger ett annat folk-uttryck, som går och gäller öfver hela Norrland. När det snöar häftigt om vintern, heter det nemligen, att »nu snöar det Lapp-handskar».
I likhet med trollen kunna äfven Lapparne, enligt folktron, färdas osynliga i vädret, hvarvid de framkalla storm, blåst, snö och väderhvirflar. Vi anföra, till jemförelse, några hithörande folk-uttryck ifrån olika svenska landskap.
I Skåne, Gärs härad, heter det om hörlevinden, att »Lapp-käringarne ä ude och ska samla opp». När bonden om våren ser en sådan hvirfvel fara öfver åkern, spottar han och korsar sig, emedan han är rädd för Lappskott. I Ö. Göinge härad säger man om örlevinden, att »Lapplands-käringarne äro ute och vilja stjäla sädes-säd». Men om bonden, som sår, håller väl igen munnen, så få de ingenting.
I Blekinge säger folket om orfvindan, att »det är Lappskorna, som samla sin säd».