allt deras arf och ätt-lefve.» Utom de godvärden, som vid sådana köp blefvo af köparen till säljaren utbetalda, hade han derföre äfven att till ätte-männen erlägga en serskild afgäld för deras medgifvande, att han hädanefter fick taga anpart i deras samfälda, ätten serskildt förbehållna ätt-lefve. Denna afgäld blir i Wärends domböcker omtalad under namn af ättlefves-gåfvor, när den erlades till ätte-männen inom börds-linien, och vängåfvor, när den gafs till ätte-män äfven utanför denna linea. Begge dessa slags gåfvor blifva ock i köpe-handlingen serskildt upptagna, och utgingo, efter gammal sed, för det mesta i landets af ålder brukade godvärden, såsom: »Noch, en bössa, god för 9 mark, och en sked för 14 mark i ättlöfves-gåfva.» Eller: »och i ättlöfves-gåfvor: en ung get, vallman 4 alnar, penningar 2 mark, ett hufvudklädes-lärft. Noch, penningar 1 daler och ett Upplöta-läroft.»
De omständigheter, som vi här korteligen vidrört, gifva en tydlig föreställning om det sätt, hvarpå de gamla byarne utbildat sig i Wärend, såsom i andra delar af Göta rike. Dessa byar äro nemligen en qvarlefva af klan-väsendet i dess gammal-gotiska form. Bya-laget var ifrån början ett kynne, småningom utbildadt till en sjelfständig ätt, och bya-lagets hela instakade jord-område var denna ätts ätta-jord eller ätt-lefve. Brukningen af detta ätt-lefve var länge samfäld. Slutligen företog man sig att skifta in-egorna i flera lotter, allt efter som ätten var få-kynnad (ɔ: fåtalig) eller mång-kynnad (ɔ: mångtalig). Dessa lotter gingo sedan i arf inom hvarje ätta-gren, såsom arfve-lotter, och styckades
