himmel, just uppå sina ätta-grafvar. På åsen invid den gamla stam-byn låg således redan i hedna-tid ätta-backen, med sina kummel och högar, omgifna af byns helgelund, i Wärend någon gång omtalad under namn af bya-lunden (§ 31). Icke långt derifrån var den heliga källan eller något annat heligt vatten, hvari man förrättade de religiösa tvagningarne (|§§ 28, 29). Förberedd genom dessa, och kallad af åldermannen genom tutning i bya-hornet, samlade sig ätten eller byn omkring ätta-högen, för att der, under bar himmel, fira sina solfester med offer, böner, sånger och nattliga eldar, hvartill slutligen kom en glad offer-måltid med minnes-drickning och lekar. Ättens högtider vunno således en ökad helgd genom dödingarnes personliga närvaro, och man trodde, att ätta-fädren i sina grafhögar osynligen njöto af håfvorna och deltogo i gästabuds-glädjen. Dessa samqväm synas för öfrigt hafva i äldsta tid blifvit hållna liggande på eller vid graf-högen, der man vid sol-festerna bredde julhalm eller strödde midsommars-blomster. Häraf det gamla namnet lag, bya-lag.
Äfven den äldsta bya-stämman eller ätta-tinget hölls på samma sätt invid ätta-högen. Vid rättsskipning sutto då åldermannen och de äldsta inom ätten uppå stenar, enligt den gamla gotiska folkseden att en rätt alltid rådplägar och dömer sittande, hvaraf uttrycken »domstol», »fullsuten rätt», »bisittare» o. s. v. En fornsägen ifrån Hångers socken i Finveden vet derföre förtälja, att »förr i verlden var det ingen lag, utan när någon hade gjort något, så samlade sig hela slägten, och de
