»Folket här på orten (i Stenbrohult), så väl som i de mesta socknar af Småland, hvilka gränsa till Skåne eller Bleking, såsom Wierstad, Thorsås, Urshult etc. voro af begge könen merändels större än på andra ställen, hvilket torde vara af de gamla Göthers oblandade ätt, emedan man här nere ser sällan främlingar, och bonden gifter sällan sin dotter till någon annan än den som är född i socknen.»[1]
§ 178. Den gammal-gotiska ätten eller klanen, i dess mer utbildade form såsom gäll, socken eller kommun, bibehöll länge en nästan oinskränkt magt öfver egna medlemmar. Domböckerna omtala på flera ställen, hurusom den brottslige blifvit förskjuten af sin socken, eller, på 1600-talets språk, »blifvit biltog ljust af socknestempno och predikestool». År 1629, på Kinnevalds ting, klagade Lektorn i Wexiö, M. Herman Dusæus på »en ogudaktig och slem menniska, Sven i Marklanda, en ogudaktig man, så att han hafver icke på många år varit till Guds högvördiga sakrament, icke heller gjort sin rättighet Gudi och sin kyrkoherde, som honom med rätta borde; hafver ock varit bullersam, orolig och krakelare uti församlingen, så att han för sin margahanda ondska och ogudaktighet skull blef utdrifven utur församlingen.» Andra mildare former af ättens urgamla straff-rätt var, att den brottslige blef »ljust utur Guds församling», eller »sattes utan kyrke», »ljustes i bann», »stängdes från
- ↑ C. Linnæi Öl. o. Gothl. Resa, s. 317.
