sakramentet», så att han icke tilläts med sina ättemän deltaga i den offentliga guds-tjensten. En bonde i Norvidinge härad, som år 1621 kommit öfver-drucken i Bergs kyrka, måste »två kyrko-dagar stå utom kyrke och bedja församlingen om vänskap», samt dömdes serskildt af härads-rätten att till kyrkan gifva sex tjog takspån. Några glada bröder i Upvidinge härad, hvilka, en söndag år 1620, suttit och druckit under messan, försummandes kyrko-tjensten, och eljest vid samma tillfälle svurit många eder, fingo hvardera böta till kyrkan sina tre mark penningar. Att låta okynnigt folk under gudstjensten sitta i stocken, eller att låta dem stå och skämmas vid kyrko-dörren, har ock ända till vår egen tid varit ett i Wärend brukadt kommunal-straff.
En annan och fruktansvärdare form af ättens doms-rätt öfver sina medlemmar, var rättigheten att kunna utestänga en fallen förbrytare ifrån ättens gemensamma begrafnings-plats. Denna rättighet, som ifrån början tillhörde ätten sjelf, utöfvades dock längre fram af härads-rätten och kapitels-männerna, och användes af dessa myndigheter såsom qualificeradt straff för grofva brottslingar. När en dråpare eller annan ogerningsman fallit på sin gerning, blef derföre alltid genom laga dom bestämdt, om hans lik skulle ega njuta kyrkogården innan muren, och således läggas i ätta-hög med sina fränder, eller det skulle grafvas i jord utanför kyrko-gården, grafvas i hästa-backen, få en åsna-begrafning, till skogs föras o. s. v. Att grafvas i jord utanföre kyrko-gården blef härvid,
