ull), hvaraf sådana kringvandrande fästemör fingo heta tona-tiggerskor. Likaledes skulle, vid julatid, fästemannen på samma sätt söka hjelp till sädes-säd. Denna hjelp gafs då för det mesta i hafre, hvadan ock sådana hjelpsökande hos folket erhöllo namn af hafra-tiggare.
Härmed lik-artadt är det understöd, som af ålder varit lemnadt till dieknar, för deras skole-gång, icke blott af deras närmaste slägt, utan af hela gället. Sådant understöd beviljas än i dag villigt åt unga prest-ämnen, som äro barnfödda i socknen; och utgår då, efter medeltids-skick, i form af ett offer, som af församlingen nedlägges på altaret. Seden är uråldrig, och har tydligen sin rot i traditioner från den gamla gotiska ätts-författningen.
I och med den samfällighet, som tillhörde sjelfva ätte-begreppet, var det således alltid och allestädes en helig pligt för ättemännen att ömsesidigt bistå hvarandra. Denna pligt ålåg dock i främsta rummet bördemännen, eller slägten inom börds-linien, och öfverflyttades ifrån dessa på de öfriga ättemännen, i mån af närmare eller fjermare slägtskap. Börd och börds-förhållanden erhöllo på detta sätt i forntiden en omätlig betydelse, och att vara storslägtad innebar, ännu för några århundraden tillbaka, begreppet om magt, rikedom och medborgerlig ställning. Att stå ensam i lifvet, vara frändfallen, frändelös, betraktades deremot såsom den största olycka, och att vara främling, eller »hafva inga åklagare efter sig», var ännu på 1600-talet, åtminstone i Wärend, nära nog detsamma som att
