mythiska prägel, visar sig vara det äldre. Då vi nu för detta aflägsna tidskifte sakna historiska urkunder, torde vits-ord icke kunna frånkännas den öfver hela vårt land spridda, från slägte till slägte fortlefvande national-sägnen. Och när denna sägen, vare sig vid Skånes hafs-kuster eller i Jemtlands fjällskogar, oföränderligen fasthåller, att hela landet i forntiden varit befolkadt af troll, finna vi häri ett bevis, lika giltigt som hvarje annan bevisning, att icke blott Svea rikes, utan äfven Göta rikes urfolk tillhört den Lappska polar-racen.
Härmed instämma äfven Lapparnes egna national-sägner, om hvilka Högström anförer, att en del Lappar vilja alldeles påstå, att deras förfäder fordomdags varit egare af hela Sverige; men att våra förfäder drifvit dem undan och inskränkt dem efter handen mer och mer[1]. Att så verkligen varit händelsen, blir ock tydligt, vid granskning af de svenska sägnernas geografiska begrepp om Lappland. Detta land, som till en början är af obestämdt läge, flyttas nemligen efterhand allt högre och högre upp åt norr, der det slutligen får namn af Nord-Lappland. Man har således ifrån början tänkt sig detta land längre i söder. Och i verkligheten träffa vi äfven spår af ett sydsvenskt Lappland, i det tätt inom Wärends-gränsen emot Skåne belägna Lappa-länet (jfr § 27), äfvensom i åtskilliga gamla småländska gårdnamn, såsom Lappebol i Finveden, Lappemåla, Lappareboda i Wärend, Lepserum i Tjust o. s. v.
- ↑ Högström, Beskrifning öfver de till Sveriges krona hörande Lappmarker, s. 39.
