då gemenligen sådan besked, att »dråparen skulle gifva måls-egarne fulla böter, konungs-rätt och härads-rätt oförsummadt». Sedan dråparen nu satt löfte för boten inför rätta, »förutom några vänne-gåfvor till slägten och den dödes bröder», så ljustes af tinget öfver honom vår allernådigaste konungs och herres fred. Om beskaffenheten af denna fridlysning meddelar Albo härads dombok för d. 11 Okt. 1625, att »dem tillsades konungens nåder, fred och säkerhet för samma sak. Förbjudandes fördenskull den dödes slägt, arfvingar och närmaste börda män, att de härefter icke skola tänka hämnas på förenämnde dråpare, utan skall vara en aftalad sak.»
Den dräpnes ättemän, i förhållande till deras skyldskap, eller, såsom de stundom uppräknas i domböckerna, hans »hustru, söner, mågar, bröder med dess nämbste slägt och bördamän», eller »den dräpnes näste slägtmän å fäderne och möderne», voro således ännu på 1600-talet målsägande i alla dråps-saker, och egde att genom häradstinget lagligen utkräfva sin slägt-hämnd. Bragtes nu saken derhän, under förmedling af häradet, att ätten unnade dråparen »sitt lif att lösa», »lösa sig från mandöden», »lösa sig frid och trögder», eller förklarade sig »intet stå efter hans lif», så utföll domen gemenligen, att dråparen »skulle gifva måls-egandena fulla böter, konungs-rätt och härads-rätt oförsummadt efter lagen.» Mans-boten utgick således af ålder icke såsom bot, utan såsom böter, ätta-böter, med flera olika ersättnings-belopp. Den del af dessa böter, som utgick till den dräpnes
