i samma härad, erlade, år 1628, för sin son i mansbot, ett belopp af icke mindre än två tusen daler.
Enligt den allmänna grundsatts af ättens solidaritet, som vi på detta sätt kunna spåra ur den gamla gotiska ätts-författningen, ända fram under 1600-talet, ålåg deremot å andra sidan jemväl dråparens ätt, att föra sin ättemäns sak, att för honom begära lejd eller »dag till ting och från», att bistå honom vid utredande af utfästa böter, och att i öfrigt lemna honom all den hjelp som de förmådde. Otaliga exempel på fullgörandet af denna heliga ätts-pligt kunna ock uppletas i den tidens domböcker. Således, när Nils i Baggatången i fejdetiden blef förd till Kalmar skans, men lösgifven till ransoning för sextio riksdaler, heter det i domboken, att »efter Sone Öde var hans skyldeman, utlade han i denna summa 34 daler svenska». När Sone derefter blifvit ihelslagen af Pavel i Strånganäs, kommo, d. 3 Febr. 1615, å Konunga härads ting »för rätta Påvels i Strånganäs närmaste slägt och förvandter, och på förenämnde Påvels vägnar begärde lejd, efter han hade ihelslagit en man benämnd Sone Öde». Sakerna fördes således å de gamla gotiska tingen ätt emot ätt, sedan man långsamt upphört, att likaledes ättvis afgöra dem i blodiga ätta-fejder.
§ 180. När, i aflägsen tid, ätten först ordnade sig i byar, valdes bland ättemännen någon aktad och till ålders kommen man, att föra ordet vid bya-lag och bya-stämma, eller vid byns religiösa och borgerliga sammankomster. Detta var åldermannen, som således kom att utöfva en af alla erkänd
