lada och nöthus. Så väl kyrkornas som presternas inkomster utgingo för öfrigt, efter gammal hednisk sed, till det mesta i offer, skott, förning och andra frivilliga gärder. Till de småländska offerkyrkorna utfäste man, ännu för 80 år sedan, offer af något djur, tydligen en hågkomst af den hedniska seden att skänka offer-djur till blot-gillet (jfr. § 45). Enligt Wärends-lagen hade presten rätt att fyra gånger om året å altaret bekomma altara-läge, eller offer i matvaror (lef med lef-sofvel). Dessa offer hafva ännu i senare århundraden bibehållit sig uti många Wärends-socknar, under olika namn, såsom: Altara-läge, brukligt i Upvidinge härad 1618, lades vid jul-tiden; Påska-öre, som lades vid påsk-tiden; Matskott, ännu brukligt, samt Botolfs-ost eller Skott-ost, som lades vid Botolfs-messan. I Upvidinge härad, år 1618, skulle hvarje gård derjemte lägga till presten en skäppa korn, som fick namn af Seggiere-skäppa, Sägger-skäppa. Qvick-tionden, änskönt redan i Wärends-lagen föreskrifven, utgick deremot ytterst oregelbundet, och när allmogen på prosta-tinget i Väckelsång d. 1 Okt. 1614 tillfrågades, hvarför de icke efter lagen gjorde rätt tionde, var deras svar, »att de inte visste af sådan lag».
Redan af hvad här blifvit anfördt torde vara tydligt, att förhållandena i det christna gället länge bibehöllo sig nästan oförändrade, såsom de varit i det hedniska. Medeltidens kyrko-drotten är således knappast någon annan än den hedniske sockna-höfdingen, under ett nytt namn. Ännu senare, eller på 1500-talet, uppträder kyrko-drottnen såsom
