Gemene man kallar icke allenast denna högen Kongs-högen och Kong Inges hög, efter de veta att Kong Inge här ligger begrafven, utan ock Inglinge-hög. Utom detta äro många antiquiteter af stora, sammankastade stenrösar, jätta-stenar och sten-ringar, så (väl) alldeles vid lands-vägen, som löper förbi Ingelstad, (som) på alla sidor, samt norr (ut) till seende ett mycket stort rör, som Konge-rör heter, i Jule-myr, en fjerdings-väg från Ingelstad.»[1]
Så långt Rudbeck. Åtskilligt kunde här tilläggas, såsom att det stora ätta-kumlet vid Kronobergs-hed heter Konga-rör; att det första af de fem Wärends-häraderna af ålder blifvit kalladt Konunga härad och ännu i sitt märke förer bilden af en krönt konung, o. s. v. Redan hvad här blifvit anfördt torde dock vara nog, för att bevisa tillvaron af uråldriga traditioner om ett forntida wärendskt konungadöme. Detta konungadöme dyker ännu upp under medeltiden. År 1316, under brödra-striden emellan Magni Ladulås söner, valde sig Smålänningarne en egen konung, som af Ericus Olai blir kallad Bugge (Buggo), men i en gammal kronologi nämnes Byrge eller Börge (Byrgo). Om denna sista Wärends-konung veta vi för öfrigt, att han af konung Birger Magnusson förklarades biltog, och att han, år 1318, förenade sig med Karl Elineson af Kalmare och med andra hertigarnes anhängare, för att intaga Stegeborg, Lagaholm, Wisingsö och Nyköping. I afseende på hans namn böra vi härvid hafva anmärkt, att så väl Börge som Boge äro gamla
- ↑ P. Rudbeck, Smål. Antiquiteter, cap. 18.
