eller gränse-tjufvar. De utgjordes af ett visserligen föga talrikt, men desto mer fruktadt följe af brottslingar, som, förjagade ur de öfre häraderna, sökte sig ett tillhåll på de ödsliga skogarne nere vid gamla riks-gränsen.
Med dessa skogsmän förenade sig åtskilligt annat drifta-folk eller kringeldrifvare, till en del bestående af förlupne hor-karlar och hor-konor, samt kättare, eller personer som bedrifvit hor inom förbjudna leder. Medeltidens stränga kyrko-lagar straffade nemligen kätteri och hor, under vissa omständigheter, med döden. Det gafs då för brottsliga älskande ingen annan tillflykt, än att rymma landet och antingen gå till skogen, följas i skog och skjul, eller löpa öfver land, löpa öfver gränsen, löpa åt Danmark. Redan tiohärads-lagen talar om det fall, att »nu kan lösker man af land löpa med gift kona», och domböckerna vittna, att sådana händelser voro på 1600-talet ytterst vanliga. Vid lagtinget med Albo härad, den 28 Juni 1627, förekom till och med, att en fallegammal man, öfver 80 år, hade i sin höga ålder lupit öfver gränsen med sin älskarinna. Sådana förlupna hor-folk bli i våra tingshandlingar omtalade under namn af land-löpare, land-löperskor.
I en yngre tid, serdeles under konung Gustaf II Adolphs regering, utgjordes dock den vida talrikaste klassen bland småländska skogsmän af förrymda lands-knektar, hofmän (ɔ: ryttare) och svena-tjenare. Med den vana vid oinskränkt sjelfrådighet, som af ålder utmärkt det gotiska folk-lifvet, kunde nemligen icke fela, att ju mången, som
