Sida:Wärend och Wirdarne del 2.djvu/356

Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
347
§ 184. Skog-gång.

han andra gången dömd ifrån lifvet, att arkebuseras i Kalmar. Men han lofvade bättring och fick åter pardon. Likväl höll han icke bättre sitt löfte, än att han rymde hem, redan en månad derefter, och gick sedan som ett vilddjur i markene. Han blef derföre »lagd biltog och öfver honom ulfsgäld ljust, och han feger för hvar man, att hvilken honom öfverkom, måtte honom slå, likasom en ulf eller annat skade-djur, och han måtte ligga ogilder».

Någon gång, ehuru blott undantagsvis, finna vi dock att myndigheterna förforo med alfvar i bestraffandet af dessa upprepade rymningar. Sålunda framfördes på Kinnevalds ting, d. 10 Aug. 1629, en förrymd knekt, Sven Nilsson i Toftahult, som af lands-profossen blifvit upptagen på gränsen. Nämnde Sven vardt skrifven till knekt år 1626, och när krigsfolket fick upptåg, blef han ordnad att följa till Kalmar med fändrikens tingest (ɔ: bagage). Men då han kommit på vägen, tre mil nära Kalmar, rymde han ifrån phanen (ɔ: fanan), öfvergifvande tingestet på vägen, och lopp hem igen. Året efter fick han pardon; men när folket åter fick upptåg, rymde han å nyo och satt hemma med tredsko, utan att komma till någon mönstring. Icke heller ville han godvilligt framgå och ställa sig under kapitenen och sin fan igen, efter det Konungens bref blifvit allmogen föreläst d. 27 Juli 1629. Vid samma tillfälle förelästes äfven riksens råds bref, och gafs derhos all mundtlig, tjenlig och trogen förmaning, att de som tagit sådant oråd före skulle ställa sig till rätta och hafva pardon. Men