stora skogarne nere vid danska gränsen. Det var nemligen då ännu en gällande rätts-grundsatts, högt uttalad i Kinnevalds dombok för år 1632, att »ingen bör biltog vara, utan i ett konunga-rike», så att den, som blef fridlös i det ena riket, alltid kunde vara säker om skydd i grannriket. Sådant heter i domböckerna: att hålla sig utan och innan gränsen, gifva sig öfver gränsen, draga, löpa, gå in öfver gränsen, och att öfvergå Geta-bäck, som på den tiden var gränse-skillnad, hette länge på wärendska skogsmännens språk, att »gå i sina andra stofvo». Allt som vi närma oss till en nyare tid, med mera utvecklade samhälls-förhållanden, finna vi således skogen, såsom juridiskt begrepp, småningom utbytt emot gränsen, och landsflykten förvandlad, ifrån en flykt ur häradet, till en flykt ur riket. Serdeles gäller detta för Wärend, såsom beläget i sjelfva utkanten af det gamla Sverige. När derföre Måns Ring i Bosgården, år 1614, hade dräpt Sven Jonsson i Eskekulla, i envig vid brölloppet i Sånnehult, och Hofrättens dom lydde, att han skulle taga lejd af befallningsmannen och draga till Stockholm, tillägger domboken, icke utan en viss ironi, att »huru härmed ske kan, vet man intet. Utan jag menar de draga hellre ut öfver gränsen till Danmark, förr än till Stockholm».
Sålunda tryggade emot straff, och uppmuntrade genom medhållet af de halfvilda Märkesmännen, uppträdde biltogamännen i hela gränstrakten med ett trottsigt öfvermod, och domboken klagar, att de gingo med tredsko icke blott utanför gränsen, utan ock här i Sverige, utan att hafva dag (lejd) hvarken
