men denne försatte huggen med sin bössa, och Hans fullföljde så länge, att yxa-skaftet gick sönder. Medan de så fäktade, hade Per Börgesson kommit ut ur stofvan med sin bössa och sin kaste-yxa, och blef ståndandes i förstugan och spände upp bössan och brände af två fängkrut. Men bössan slog felt (klickade).
När yxa-skaftet gick sönder för Hans Börgesson, såsom vi nyss berättat, slog Gise till honom med sin bössa, så att Hans gick omkull. Vid Per Börgesson fick se detta, lopp han straxt ut på gården och satte sin spända bössa på Gises rygg, och brände åter af ett fängkrut. Men bössan ville icke brinna. Då grep den fridlöse till sin kaste-yxa och slog till så hårdt, att kaste-yxan flög honom ur handen, och följde straxt efter med bössan och slog dermed Gise öfver hufvudet, så att denne föll på knä. Då drog den fridlöse ut sin knif och sprang Gise i famnen, sägandes: »nu skola vi slås!» Men Gise stack honom, så att han straxt blef döder.
Slutet på denna dråps-sak blef, enligt häradsrättens dom af d. 4 Maj 1612, att skogsmannens lik »skulle huggas uti en ho och sedan föras afsides och nersättas uti ett moras, och aldrig läggas uti vigda jord eller kyrko-gård». Men Gise blef fridömd för Per Börgessons död, för Konungen, målseganden och häradet.
§ 186. Skogsmännen, såsom en qvarlefva från ett längst förgånget samhälls-skick, voro jemväl ett noggrannt uttryck af hela den råa kraften i det ursprungliga gotiska lynnet, förrän någon mensklig odling derpå tryckt sin förädlande prägel.
