hvaremot hans bofaste vederdeloman i sitt försvar understöddes af samhällets förenade magt. Fiendtligheterna antogo ock under sådana omständigheter en olika form. Angrep skogsmannen sin fiende, hvarhelst de händelsevis träffades, så fick fiendtligheten namn af öfverfall. Lade han sig i bakhåll vid vägen, så hette detta att göra försåt, lägga sig i stig, ligga i mordstig. Tog han med våld sin fiendes gods, hette röfveri. Öfverföll han honom i hans gård, hette gårdsgång, och i hans egna hus, hette hemgång, hemsökelse. Sökte han lägenhet att anfalla sin fiende med lod och krudd, så snart denne gick ut, hette sådant utvakning, och om utvakningen sträcktes derhän, att bonden måste hålla sig innestängd i husen, omtalas en sådan belägring under namn af innekättning. En ännu strängare belägring, hvarvid stofvan utifrån tillbommades med stockar, heter i domböckerna innestockning. Innestockningen brukades i yngre tid mest för att ostörd kunna bryta husen, bryta taken, eller intränga i husen för att röfva; men förenades i forntiden gerna med innebränning, eld och brand, eller att »bränna by och bonde med hustru och barn». Fall af sådan gammalnordisk innebränning förekommo i Wärend ännu så sent som i slutet af 1500-talet.
Vi anföra efter domböckerna några hithörande tilldragelser, för att karakterisera rätts-tillståndet hos de gotiska stammarne i den aflägsna tid, då skogsmännen först uppträdde och då sjelf-hämnden ännu erkändes såsom en allmän rätts-grundsatts.
År 1625, d. 18 Juni, blef en skogsman i Konunga härad, vid namn Per Nilsson Porre, lagd
