biltog på tinget i Ryd. Då drog han med hustru och barn åt Danmark, skaffade sig hemvist straxt utom gränsen och gick sedan hit öfver, röfvade och stal och trugade många deras gods och penningar ifrån.
Hände sig så, att samme skogsman hade tillförene haft en arfs-tvist med Jon i Rösmålen, och kom vid korsmesso-tid till gården och kräfde arfvet. Jon svarade: »jag är barnsens styffader. Jag svarar intet till arfvet, efter jag blef fridömd på tinget i Fiskestad». Porren sade: »jag gifver lag och rätt den onde i våld. Du skall låta mig få penningar». Jon svarade: »gack till barnsens målsmän. Hvad de göra, dermed låter jag mig nöja».
Någon tid derefter var Jon dragen till sina vänner i gästabud. Då gjorde Porren försåt för honom i en trång skog vid Kiellelycke, och sprang fram med spänd bössa, stålet i kruddet, så att Jon och hans hustru måste tigga lifvet. Skogsmannen ransakade nu Jons hustru, om hon hade bälte på sig; men till all lycka hade hon stuckit bältet i matsäcken. Då ville han skära spännet af kåpan; men lät det blifva, sägandes: »det förslår ringa». Till afsked sade han till Jon: »en dera dagen kommer jag hem till dig; men du får inte veta hvilken dag jag kommer: kanske du äst mig falsker. Men haf penningarne tillreds, det råder jag dig».
Något derefter gick skogsmannen till Per Brun i Rånnemåle, tvingade denne med sig till Rösmålen och sände honom till Jon, sägande, att hvar Jon icke straxt på timmen ville gifva ut tio daler, skulle Porren skjuta honom ihel. Jon svarade:
