Sida:Wärend och Wirdarne del 2.djvu/374

Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
365
§ 186. Skogsmännens våldsamheter.

visade sig äfven några gånger vid Mattises gård, Långasjömåla. En dag skulle Mattis gå till sin qvarn. Då låg Hindrik Pipare, tillika med en förrymd dansk knekt, Arvid Pedersson i Rosendal, i mordstig för honom; men när Mattis blef dem varse, begynte han flux att löpa och skogsmannen sköt ett skott efter honom, men utan att träffa.

Någon tid derefter sände skogsmannen bud till Mattis, begärandes af honom tio daler, så ville han unna honom lifvet. Mattis, svarade: »jag tackar Gud för min nådige konung, och för lag och rätt vi hafva i Sverige. Jag köper mig icke fred af någon förrymd skälm och missgernings-kropp». Med sådant besked fick budet gå; likväl erbjöd sig Mattis att gifva skogsmannen en daler, om denne ville yppa hvem som hade utlegt honom. Men när Hindrik Pipare erhöll sådana svar, sände han åter bud med undsägning, att Mattis visserligen skulle af honom döden förvänta.

Så hände sig, att Mattis var gången i bygden till Kiellehult, en half mil ifrån sin gård. Vid han der stod och talade, fick han se hvar skogsmannen kom gångandes, och klef öfver en stätta och lade sig straxt för stättan. Då tordes icke Mattis gå raka vägen hem till sitt, utan gick en annan väg, åt Bråten, der som hans fader Ynnar var boandes. Som han nu var kommen emot en å-bro, hörde han pipas i ett löf. Då blef han förfärad, och lopp af vägen och gömde sig bakom en bok. Vid han så stod, kom skogsmannen gångandes, med två laddade bössor, sökandes flux efter Mattis och icke vetandes annat än att denne redan gått öfver bron.