i Mossbrohult såsom öl-gäster. När biltogamannen fick veta detta, hotade han att han skulle gå till gästabuds-gården. Husvärden, som gästabudet gjorde, förbjöd honom då vid kyrkan, att han ingalunda skulle gå dit. Men icke desto mindre kom den fridlöse i collatset »med ett öfvermodigt, trottsigt och argfullt hjerta, i den meningen, att han sina förra ovänner än ytterligare anfäkta, slå och dräpa ville och mente».
När han nu emot värdens förbud kom gångandes i gästabuds-gården, gick värden på nytt och förbjöd honom två gånger gästabuds-stugan; men Nils aktade det intet. Värden och hans förnämsta gäster förrymde derföre stugan och höllo sig ute, tills emot aftonen, då kölden dref dem in igen. Likaledes gick hustru Karin i Mossbrohult, som var rädd om sin man, ut till Nils och sade: »gör för Guds skull och gack inte i gästabuds-stugan! Du vest väl huru din sak står och huru många ovänner du hafver sittandes der för dig». Biltoga-mannen svarade: »om det är jag sjelf, då skall jag gå dit». Hustrun sade: »jag vill gifva dig lega, om du vill vara derifrån». Nils Persson svarade: »jag hafver så skarpt som de. Jag rädes för inga hundar».
Medan så hus-värden och hans gäster sutto till bords, kom den fridlöse obeden och satte sig gent deremot, »såsom en beredd, stridbar vågehals, med sin laddade bössa, puniart och långe uppstekare. Häraf kan hvar fred-älskande man se hvad för en stallbroder han var och uti hvad räddhåga gästerna såto, serdeles de som med honom något hade uteståendes».
