Sida:Wärend och Wirdarne del 2.djvu/386

Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
377
§ 186. Skogsmännens våldsamheter.

här vid gränsen för sådana fridlösa skalkar och bogar bär stor fara, hafver menige man här på tinget enhälleligen begärt, att öfverhets-personer ville göra sin högsta flit, att sådana fridlösa menniskor kunde på något sätt komma af skogen och njuta frid och lejd här i Sverige». Likaledes klagas i Konunga härads dombok för d. 31 Okt. 1621, att »här i häradet finnes, det Gud bättre, många uppenbara ogerningsmän som gå vid skogen, dråpare, förrymda knektar och andra illgernings-män, så att de som bo vid gränsen, på instakade hemman, bära för dem stor skada och icke veta huru brådt de blifva instockade, deras gods bortröfvadt och de eljest i andra måtto hotade». Af sådan anledning var ock år 1624 i samma härad »hela häradet begärandes, att sådana skogsmän måtte benådas, på det de icke, i brist på nåder, skola taga orsak begifva sig till en hop löst och oroligt sällskap här vid gränsen, och blifva så af ett ondt dubbelt värre och H. K. M:ts undersåter hafva för sådana stor fara».

§ 187. Den forngotiska grundsattsen af individens rätt till full och fri sjelfständighet, icke blott gentöfver andra individer utan ock gentöfver hela samhället, måste i sin tillämpning nödvändigt leda till fortsatta brytningar emellan de gäsande samhällskrafterna. Visserligen fann det enskilda oafhängighets-begäret en naturlig motvigt i styrkan och djupet af den religiösa känsla, hvarmed individen var fästad vid sin ätt; men detta patriarkaliskt-religiösa band blef alltför svagt, när helst lidelserna väcktes i sin fulla våldsamhet. De gotiska folkens forntid