Sida:Wärend och Wirdarne del 2.djvu/39

Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
30
INLEDNING.

nappas med honom, ju tyngre blifver han, så att på slutet kan ingen få honom från jorden, och den som då har lycka att upplyfta honom på besagde sten, han tycker sig stor förmån deraf; men häfver han ned honom igen och vill andra gången upplyfta honom, så skämmer han straxt ut sig; ty det går intet an, och lyftes han intet upp två gånger af en. Jag har med förundran detta sjelf åsett, och lärer ett så reelt monument och memorabile efterdöme någon serdeles begynnelse haft i gamla dagar.

»Jag hörde Nils Knutsson i Linneryds by, med flera, säga sig hört af sina förfäder, att guden Thor har låtit denna eftersyn ditsätta, och det stora och höga derhos liggande stenrör, som Lyfterör kallas, sammanvältat, och torde någon det tycka vara ett monument till den gåta och mythologier i Edda omtalas; men våra Småländska relationer äro fast annorlunda, fast den med många flere icke är upptecknad i den danska Edda. Ty således berätta gamla män härom efter sina förfäder hört, att Thor gick en gång från Asgård till hafvet och Walhall, och hade en dräng, och lärer det vara, den Edda kallar Tiolfe. När han var kommen emellan Asa gård och hafvet, mötte honom en förfärlig stor Jätte. Thor frågade, hvart han skulle taga vägen. »Till Asgård», sade han. »Hvad vill du der?» sade Thor. »Jag vill slås med Asarne och serdeles med Thor,» sade han. »Hvad har han gjort?» sade Thor. »Han har slagit ned mitt fähus och brännt upp all boskap med huset». »Inte törer du råda med honom», sade Thor, »helst du är vapenlös». Jätten sade: »jag vill taga mig en stor stenklippa, när jag kommer emot