Sida:Wärend och Wirdarne del 2.djvu/390

Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
381
§ 187. Fejd. Ofrid.

af en regelbundet fortsatt stam-fejd. En annan märklig qvarlefva af det gamla stam-väsendet, och ett bevis på ätternas länge bibehållna politiska oafhängighet, förekom ock inom denna del af vårt land ännu vid slutet af 1600-talet. Socknarne på ömse sidor om gränsen brukade nemligen »efter plägsed» afsluta serskilda freds-traktater med hvarandra, oberoende af det allmänna krigs-tillstånd som kunde råda emellan Sveriges och Danmarks riken. Dessa freds-slut omtalas under namn af Bonda-freder. En sådan bonda-fred, förmodligen den sista, afslöts emellan Wierstads socken i Wärend samt Osby och Loshults socknar i Skåne, under Snapphana-fejden i konung Carl XI:s tid, och sjelfva freds-instrumentet meddelas tryckt hos Bring, i hans akademiska afhandling om Göinge härad.

§ 188. Såsom af det föregående blir klart, kunde, i det äldre outvecklade gotiska samhället, individerna fritt uppsäga freds-tillståndet sins emellan och derefter vädja till våldet. Den något yngre seden, att efter ömsesidig öfvereskommelse slita en tvist med vapen i hand, var vid sådant förhållande icke blott ett folkbruk, utan ock ett ordnadt rätts-bruk, och har varit så betraktad af Wärendsfolket ännu långt fram i senare tider.

De gamla domböckerna gömma således in på 1600-talet mångfaldiga exempel af tvekamp och envig, icke blott inom adeln och knekta-befälet, utan ock inom menige knekta-hopen och framför allt inom allmogen. Ja, seden var så djupt rotad i folklynnet, att icke ens presterna kunde helt och hållet frigöra sig derifrån. När derföre den hetsige