emellan intill Michaëlis samma år; då skulle de på nytt mötas åt och göra fullkomlig förlikning sig emellan om gården.
Sedan de sålunda blifvit öfverens och väl förlikte, gingo de in i stufvan och begynte dricka. Och emot aftonen gingo Påvel och Jon i Strånganäs samt Gudmund i Grönedal ut och sadlade sina hästar, och ville färdas derifrån. Men medan de så voro ute, gjorde Per Öde, Sone Öde och bonden i gården råd på Påvel och hans stallbröder, och togo till sig sina värjor och sutto beredda, och Per Öde tog sin sabel och hade dragen framför sig och Sone Öde tog sin bössa och höll Gudmunds yxa i handen.
När det så lidit en stund, kommo stallbröderna åter in och ville bjuda god natt. Då uppstod bonden i gården och bad Gudmund i Grönedal sätta sig i högsätet. Gudmund svarade: »nej, skall jag sitta längre, då vill jag sitta på sätet.» Han gick så och satte sig på sätet, vändande sig åt golfvet, och Påvel i Strånganäs satte sig i bänken. Då sade Gudmund till Sone Öde: »få mig min yxa igen!» Straxt gaf Sone honom yxan och satte sig ofvan om honom på sätet, men Per Öde och bonden i gården sutto tillsammans i högsätet.
Medan de nu drucko en gång eller två omkring, föllo några ord emellan Påvel och Sone Öde om en annan gård, som Påvel menade att Sone hade för honom bortvändt emot hans vilja. Vid att dessa så snackade sins emellan, dock utan vrede och vredes-ord, sade Per Öde till Påvel i Strånganäs: »jag skulle ha sändt bud med dig hem», och högg straxt till Påvel med sabeln, öfver pannan och
