År 1627 lefde i Konunga härad en bonde, vid namn Olof Åkesson i Mårslätt. En dag på vintren hade han ringt två räfvar i ett enda sått på sitt eget byamål, och han och hans folk hade utsatt näten och allt var färdigt. Då kom dit en annan bonde, ifrån Kinnevalds härad, vid namn Jöns i Förnan, som hade följt samma spår ifrån sitt byamål. Jöns sade: »nu vilja vi vara lika delagtige af hvad som här kan falla». Olof svarade: »det kunnen J icke begära, alldenstund jag så tideligen hafver vängt räfvarne; såsom jag tror förr än J vissten af spåret». Härtill svarade Jöns spotskeligen och blef af idel motvillighet ståendes vid näten, aktandes bortjaga hvad som framkom. Likväl lyckades det så, att den ene räfven fick hugg; men den andre slapp undan. När så Nils i Förnan gick sin väg, sade han till Olof: »en annan gång skola vi hårdragas härom», jemte flera andra undsägningar.
Det hände sig nyårs-dagen år 1628, att en man, vid namn Erik i Iremåla, hade budit Olof i Mårslätt, som var hans styffader, tillika med flera sina förnämsta vänner och fränder, till barns-öl. Då kommo ifrån Kinnevalds härad tre unga soldater till kyrkan, nemligen Nils Jönsson, som var son till förenämnde Jöns i Förnan, samt tvänne bröder, Markus Persson och Nils Persson, och när kyrkofolket kom hem, gingo soldaterna fram till gästabuds-gården. Såsom nu Olof i Mårslätt hade kif med Jöns i Förnan, sade han till sin styfson: »vill du
