bjuda Nils Jönsson in, så vill jag gå härifrån». Derföre blefvo soldaterna icke inbjudna till barns-ölet, utan gingo framom till ett annat gästabud.
Men dagen derefter vid middags-tiden kommo de förenämnda tre soldaterna igen till Iremåla, obudna, öfverdruckna, skriandes och ropandes, och gingo så obudna in i stugan och helsade ingen, hvarken ute eller inne, utan satte sig i södra bänk, läggandes sina värjor bakom sig. Då bådo bonden och hustrun i gården dem vänligen till bords; men Nils Jönsson svarade, såsom hans ordspråk var: »det är omöjligt». Emedlertid stod Olof i Mårslätt upp och dansade, och två af de främmande togo äfven vid och dansade en stund, hvarefter alla tre soldaterna följdes åt till bordet. Här begärde de brännevin, som skänktes i för dem af hustrun och som Nils Jönsson mest ensam utdrack. Sedan bar hustrun fram för dem ett färskmats-fat, bedjandes dem få sig mat, sådan förhanden var. Men Nils Jönsson tog ut knifven, rörde i fatet och svarade: »intet äter jag häraf, det är räfva-färskt». Dessa ord upprepade han flera gånger, kallandes Olof i Mårslätt mycket oqvämligt; men allt teg denne stilla, utan att svara honom ett ord.
Till att förtaga soldaterna deras onda mening och uppsåt, begynte nu Olof i Mårslätt dricka Guds åminnelse-skål, såsom deras plägsed är, och tackade Gud för ett godt framgånget år, önskandes ett lyckosamt nytt år, bättre och inte värre, såsom hans ord föllo. Härtill svarade Nils Jönsson och hans stallbröder: »vi hafva allt lika godt, anten det
