Ropa Ulfsgäld. — När en dråpare eller annan missdådare blef på tinget förklarad fredlös, iakttog man af ålder vissa symboliska rätts-bruk, hvaraf domböckerna bevara uttrycken: att läggas biltog och att »freden blef huggen dem ifrån» (K. h. 1626). Ett annat hithörande bruk var, att häradet ropade ulfsgäld öfver ogerningsmannen. I Konga härads dombok för år 1616 talas på ett ställe, om en »öfvergifven skalk och orolig menniska, så att hela häradet ropade ulfsgäld öfver», och i Albo härads dombok för d. 14 Jan. 1630 förklaras meningen med detta tingsbruk sålunda, att ogerningsmannen derefter var »feg för hvar man, att hvilken honom öfverkom, måtte honom slå, likasom en ulf eller annat skade-djur, och han måtte ligga ogilder.» Ordens sammanställning visar ock, att vid ulfs-gäld hela tings-menigheten på en gång upphäfde ett rop öfver missdådaren, likasom när man ropar efter ulfven, hvarmed symboliskt betecknades, att han derefter var fredlös inom häradet, såsom en ulf i skogen. Det gamla ordet gäld härledes nemligen af vb. gala ɔ: sjunga, skrika (hvaraf höns-gäld, hane-gäll, gall-skrika o. s. v).
Stå. Gå. — När någon skulle utföra sin talan inför rätta, skedde det alltid stående. Häraf talesätten: stå uppå en sak (»utan stod ändteligen deruppå») ɔ: påstå, påyrka; stå till en sak, stå till munds ɔ: tillstå, erkänna, försvara; fästa fot ɔ: bevisa inför domstol o. s. v. I tvistemål och sedan parterna blifvit hörda, uppgjorde rätten förslag till förlikning, hvarefter de tvistande gingo ut, för att afhandla vilkoren med hvarandra, och åter in,
