skinnkjortel, och håret hängde nedåt ryggen; men brösten voro så långa, att hon hade slängt dem upp öfver axlarne. Straxt efter kommo der två stora hundar, som drefvo med högt skall, och efter dem en man, ridandes på en stor svart häst. »Hörer du mina hundar?» frågade mannen, som han red förbi. Bonden förstod nu att det var Oden, och gaf sig straxt på hemhållet. Men han hade inte väl sprungit ett stenkast, så skrall det till uppe i berget. Och när folk kommo dit, funno de jättesan liggande uppe i brinken, men blott med litet lif, och var hon då så stor, att hon bar tre tunnor säd i skötet. Straxt sändes der ut och samlades folk ifrån fem kyrkosocknar. Så höggo de till ett stort bål och brände upp Gloan. Men brinken heter efter henne Gloe-lid än i denna dag.
Då nu Asa-läran hade sin enda gifna motsättning i urbyggare-folkens trolldom och öfriga råa natur-dyrkan, bli vi redan på denna grund tveksamme, huruvida jättarne kunna vara en annan folkstam än de Troll, Lappar eller Finnar, som vi i det föregående lärt känna. Vid noga granskning visar sig ock, att den gamle jätten i Enskällabo-berg (§ 133) tydligen är en troll-Lapp, likasom vi i Gloan igenkänna en troll-qvinna, som farit osynlig omkring och samlat säd. Enahanda blir äfven förhållandet, när jättarne, i medeltids-sägnen, vilja slå ned de christna kyrkorna och således uppträda i motsättning till christendomen. Jätten Finn, som hjelper helgonet att bygga den första kyrkan, är ännu till namnet, om icke till lynnet, fullt igenkännlig såsom en troll-Lapp, och vi kunna häraf i
