omständigheter. Märkligast deribland är utan tvifvel den serskilda lag-stiftning i fråga om arf, hvilken såsom gammal rätts-sedvänja länge varit i dessa fem härader gällande. Nämnde arfs-sedvänja, som skiljde sig ifrån arfs-bruken icke blott i det öfriga landet, utan ock i den öfriga delen af Tiohärads lagsaga, är nemligen tydligt en qvarlefva af en äldre lag-stiftning, som varit inskränkt till det egentliga Wärend. Densamma blef ock i folkets sägner, ännu vid slutet af 1600-talet, omtalad under det betecknande namnet af Wärends häraders rätt eller Wärends-rätten.
Lagmannen i Tiohärad, Harald Strömfelt, anförer härom år 1691, i sin officiela berättelse till konung Carl XI,
»att uti Tio härads lagsaga äro fem härader, nemligen Konga, Albo, Kinnevalds, Norrvidinge och Uppvidinge härader, som af ålder och gammalt bruk nyttjat stads-lags vilkor, så att hustrun tagit halft med mannen och brodren halft mot systren, hvilken sedvana de hållit för lag och med stort bekymmer påstått sig dervid blifva behållne. Och som bemälde gamla sedvana i min lagsaga härtill blifvit efterlefvad och hållen för lag &c.»
Äfven P. Rudbeck omtalar samma gamla rättsbruk, (ehuru här satt i förbindelse med Blända-sägnerna; Smål. Antiqvit. c. 17), såsom ett serskildt privilegium för Wärends tappra qvinnor, nemligen att
»en syster och bror skulle gå i löst och fast i alla arf med hvarandra lika i byte.»
