allmänhet sluta, att sägnens jättar ursprungligen icke äro något annat folk än sägnens troll, ehuru här under ett nytt namn och fattade från sin rent materiela sida.
Allt som sägnerna flyttats fram i ett nytt odlings-skede, inträffade emedlertid, att den äldre motsättningen, emellan hedendom och trolldom, småningom upplöste sig i en ny motsättning emellan christendom och hedendom. Namnet jätte kom då att i folk-begreppet omfatta landets äldre bebyggare, så vidt som de icke bekännt sig till den christna läran; utan skillnad på om de varit natur-dyrkare eller Asa-dyrkare. Jättarne i den yngre sägnen äro derföre icke småvexta berg-troll, klädda i skinnpelsar med röda pinnhättor, utan antaga till en viss grad lynne af det gotiska kämpa-folket, och karakteriseras såsom storvexta och stor-ätna, till later tölpiga, till seder råa, till sinnes-art dumma och enfaldiga, ärliga och godtrogna. Men framför allt utmärkas de genom sin stora stridbarhet och kamplystnad. Ingen lärer undgå att i denna kamplystnad igenkänna ett karakters-drag, som hos våra egna gotiska förfäder var synnerligen utprägladt. Den yngre sägnens jättar äro således näppeligen annat än råare stammar af obestämd härkomst, hvilka länge blifvit otillgängliga för inflytelsen af en högre odling.
Att namnet jätte, i medeltids-sägnen, således uttrycker snarare ett tids-begrepp än ett bestämdt folk-begrepp, och att deri slutligen sammanföras så väl forntida troll, som yngre hedniska
