landsorter, länge den gamla gotiska rökstofvan, nu enkom begagnad såsom bad-stofva (jfr. § 160). Det var nemligen i äldsta tid gotisk folksed, att om vintren bada i ugnen, eller taga bad inne i sjelfva sätes-stugan (jfr. § 14). Hit troddes då äfven dödingarne i slägten komma på jul-natten för att bada, hvadan det ock varit ett länge iakttaget hedniskt folkbruk, att man på jul-afton efter badet icke måtte släcka elden eller utsläppa värmen uturbad-stofvan (§ 124).
Seden att på bestämda löge-dagar löga sig i löge-sjöar bibehåller sig ännu såsom folkbruk, och på Ödmanns tid räknade djeknarne i Wexiö helig Thorsdag (Christi himmelsfärds-dag) för den första löge-dagen. Bad i bad-stofva voro ock ännu för några mans-åldrar tillbaka allmänt brukliga hos allmogen, och togos i det gamla patriarkaliska Wislanda-huset, in på 1770-talet, såsom en nödig förberedelse till jul-helgen. Af Ödmanns beskrifning ser man att dessa gammaldags bad togos såsom ångbad, på det sätt, att sedan ugnen blifvit eldad aftog man sig kläderna, hvilka lades i badstugu-skjulet utanför badstugu-dörren. Sedan lade sig den badande på en bänk eller s. k. lafve, antingen nere vid marken eller högre upp emot taket, alltefter som han önskade sig svagare eller starkare hetta. Nu östes hela ämbar med vatten på den uppglödgade ugnen, som gaf en stekande imma; hvarvid den nakna, på lafven utsträckta kroppen kom i en stark svettning. Då gafs åt den badande en i ljumt vatten doppad björklöfs-qvast, hvarmed han immerfort gisslade sig, till dess att hela huden blef
