eldröd. Slutligen nedsteg han och satte sig på ett bräde, hvarest en tjenare företog tvagningen ifrån hufvud till fot och sist sköljde öfver den badande med en full skopa ljumt vatten. Nu intogos kläderna ur kölden, hvarefter man påklädde sig och lade sig efter hemkomsten klädd i en uppbäddad säng, der man föll i en lindrig svettning. — Dessa forntida bad, nödiga för helsan i en tid då man ännu icke brukade linne, voro således afpassade efter nordens enkla seder och kalla luftstreck, ehuru i alla andra afseenden analoga med de bad och tvagningar, hvilka tillhört de antika folkens religiösa sedvänjor.
§ 193. Att den hedniska verlds-kultur, som dyrkade solen och stjernorna såsom himmelska magter och som i elden såg ett heligt väsen eller en helig symbol, en gång varit utbredd äfven till de gotiska folken, ha vi i det föregående mångfaldigt påvisat. Denna sol-dyrkan, likasom andra former af den äldsta menskliga odlingen, härstammar ifrån Österlandet. Redan gamla testamentet omtalar derföre på flera ställen, hurusom »folket offrade och tände upp eldar på höjderna» (Kon. B. XII:3). All hednisk guds-tjenst är nemligen ifrån början offertjenst, och sedan menniskan tillegnat sig elden, voro offren till solen förnämligast bränn-offer uppå berg och kullar.
På sin vandring genom folken nådde denna kult en gång ända upp till Lapparne i den yttersta norden, och vi kunna hos dem studera densamma i dess råaste form. Olaus Magnus, som år 1518
