sjelf gjort resor i Norrland, vet således berätta om detta folk, att de tillbedja solen, som hos dem lyser så länge sommaren varar, och att de på lika sätt äfven tillbedja månen; att de äfven nedlägga sin dyrkan framför ett rödt kläde, upphängdt på ett spjut eller på en stång, troende, att någon gudomlig egenskap är fästad vid den röda färgen. Sina offer göra de af benen efter vilda djur och fiskar, som de dödat uppå jagt, och uppbränna dessa offer vid gillen, som hållas under kallaste vintren.[1] Sina bröllop fira de genom att slå eld öfver brudparet med stål och flinta.[2]
Hos våra förfäder återfinna vi samma religiösa idéer och till en del äfven samma yttre bruk. De gotiska folken indelade således året efter solens gång och firade vid sol-märkena eller solens skiften sina nationela högtider med stora bränn-offer till solen. Helgedomen, der dessa brännoffer upptändes, var ifrån början alldeles konstlös, ett berg eller en kulle (Lat. Templum), der man kunde fritt skåda sig omkring (Lat. contemplari). Ett sådant templum fick då namn af ett solberg eller en sola-kulle och gaf vanligen namn åt hela sin närmaste omgifning. Icke blott i Småland, utan ock i Westergötland, Östergötland, Bohuslän och Skåne, förekomma derföre ännu socknar, hvilka efter sin äldsta helgedom heta Solberga; ett berg vid Wexiö med en forntida ätta-stupa heter Solberget; gården Ryd, i Agunnaryds socken, heter
