hos folket gemenligen Solakullen; en kulle vid Hallsjö i Dörarps socken heter Solakull o. s. v. Var helgedomen deremot ifrån början med konst uppkastad, så blir detta äfven i namnet antydt. Han heter då solvarf, sol-hög eller sol-rör. En kulle i ängen vid Unnaryds klockare-gård heter ännu Solvarfven; en annan kulle i Hånger heter Solvarfskulle; en hög, på Skattegård i Torups socken af Halland, heter Solhögen; ett torp vid Öhr, i Albo härad, heter Solröret o. s. v. Den bäst bibehållna af dessa gamla helgedomar är måhända solakullen vid Hallsjö i Dörarp, som ännu håller 12 fot i höjd och 100 steg i omkrets samt har ett fotstjockt lager af kolblandad mylla. Äfven den bekanta kullen vid Ledberga kyrka i Östergötland, nästan helt bestående af kolstybb och aska, har förmodligen varit en gammal solhög, likasom vi med skäl antaga, att en oräknelig mängd af dessa enkla helgedomar en gång förekommit i vårt fädernesland.
I en vida yngre epok af hedendomen upphörde man efterhand att årligen tända sina offer-bål å dessa gamla offer-platser, utan använde elden i annan form och nedlade offren obrända på offerhögen. Bål-elden blef då symboliserad genom en rese-sten eller stång, som uppsattes å kullens topp. De heliga sinnebilderna ur de gamlas soldyrkan träda oss derföre till mötes, hvarhelst vi ännu finna qvar ett minnesmärke från den yngre hedendomen, och rese-stenen, stången eller spiran, såsom enkla symboler af bål-elden, tannen eller tjärveds-facklan, förekomma lika naturligt å den hedniska helgedomen, som korset å den christna.
